Under mig knäcktes kvistar. Löv prasslade och träden knakade. Det var som om hela naturen ville att vi skulle bli upptäckta. Som om de skickade ett meddelande till polisen när vi smög oss fram mot vattnet. Båten låg dold från omgivningen. Han lät mig klättra i först, så tyst jag kunde, innan han sköt ut båten och hoppade själv in.

Jag stirrade över hans axel mot den lilla kullen. Från vattnet kunde man inte se att det fanns en öppning på andra sidan, och öppningen var kolsvart så man kunde inte se längre in än de första centimeterna av marken. Jag rös till i den varma sommarkvällen när jag mindes mörkret.

Mina händer är blodiga när jag drar i hennes ben. Jag glider mot hennes välrakade ben och blodiga sår. Mörkret gör det omöjligt för mig att se någonting förutom utgången där ljus strålande in kring en mörk skugga. Jag fortsätter backa med blicken på honom. Från utsidan hade den inte sett så djup ut, men ju längre jag backar desto mindre blir han.

Jag stöter ihop med väggen och drar ett snabbt andetag. Hennes ben glider ur mina händer och landar på mina fötter. Äcklad hoppar jag undan, slår huvudet i stentaket och snubblar till jorden. Men jag är snabbt uppe på fötter igen och kliver så gott jag kan över hennes livlösa kropp. Jag känner hur jag sätter min nakna fot rätt över hennes hand och snubblar ut och nästan ramlar rätt på honom.

Han paddlar oss runt en liten dunge med träd och kullen försvinner ur sikte. Jag slår ner blicken till mina händer i knät. Mina fötter var blodiga och leriga, min tunika lika så. Jag såg antagligen hemsk ut och skulle väcka uppmärksamhet. Varför dödade han mig inte? Varför sa han inget? Vart tänkte han föra mig?

Det var stillsamt på vattnet. Enda ljudet var från årorna som lyftes från vattenytan för att sedan sjunka ner igen. Mina jämna andetag, hans jämna andetag. Tystnaden var nästan värre än när vi suttit i bilen och hörde motorns brummande under oss. Det var en annorlunda tystnad då. En mer jobbig och skrämd tystnad då jag suttit med rep runt händerna och medveten av ett lik i baksätet.

Den här tystnaden vittnade bara om en sak – jag var en ofrivillig medbrottsling.